Jag var nyligen en lördagseftermiddag på ishockey, TPS mot JYP. Mina tankar gick under matchen till gruppdynamikfrågor, hur en del av skapandet av ett starkt ”vi” lätt övergår till att skapa motsättningar till ”dem”. Till en ishockeymatch hör givetvis en enkeldimensionerad retorik, som ”vi är inte någo Jyväskyläbor” vilket jag hörde åbolagets hejaklack skrika, men i detta sammanhang verkar tyvärr en dylik stereotypi verkligen bekräfta sig själv.

Samarbete inom laget är av största betydelse för framgång i ligan. Men då hela ligan konkurrerar om publiksiffror, samt åskådarnas tid och pengar, skall lagen samarbeta i stället för att konkurrera sinsemellan. Motståndare är förutom övriga lagsporter bl.a. bio, restauranger och myskvällar hemma med familjen. Dessutom kan det skapas motsättningar mellan intressen som sport och ”högkultur”, t.ex. i konkurrens om offentliga medel.

Sport är inte samma sak som företagsverksamhet eller politik men vi kan urskilja samma systemiska fenomen där ett starkt ”vi” skapar murar mot ”dem”,  vi tar avstånd från ”dem” och skyller på ”dem” för våra problem. Men hur vet vi vilka ”dem” vi måste kunna samarbeta med i ett annat sammanhang som ligger bakom hörnet.

I arbetslivet har jag otaliga gånger sett hur helheten haltar då enheter som borde samarbeta i stället skapar motreaktioner och defensiv genom att skylla på varann – ”vi sköter nog vårt, men då de där inte gör sin…” Gruppers oförmåga att samarbeta tar ofta utryck i individens agerande, vilket lätt leder till att man söker lösning genom att åtgärda individens beteende eller tom. Dennes tillhörande till gruppen. Ifall vi inte klarar av att lyfta blicken från individ till system återkommer problemet förr eller senare.

Omvärlden blir allt mer komplex och mängden kunskap ökar exponentiellt varav följer att det område en person kan vara uppdaterad över blir allt snävare. Sättet att skapa nya innovationer och värdefulla tjänster blir då någon from av samarbete. Det kan vara inom organisationer, men snarare är det mellan organisationer i olika nätverk. Individens, och den enskilda organisationens, framgång blir således beroende av nätverkets förmåga att skapa mervärde. Förmågan att samarbeta blir viktigare är enskilda kompetenser. Relationerna mellan delarna ligger i fokus mer än de enskilda delarna.

Då är det nyttigt att ställa sig frågor som:

• Hurdana förutsättningar leder till ett bättre samarbete?
• Hur kan vi samtidigt stöda samarbetet inom helheten, inom de enskilda delarna och mellan helheterna i den större helheten?
• Hur kan vi samtidigt ge utrymme för en accepterande dialog mellan olikheter och skapa en gemensam målsättning som håller ihop systemet?

Till och med ett ishockeylag behöver en bra kombination av olikheter för att klara sig. Med fem snabba finlirande målkungar på plan samtidigt når man inte långt, man behöver både mittanfallare och yttrar, samt högerbackar och vänsterbackar och målvakt. Man behöver snabbhet och stabilitet, vighet och styrka, adrenalin och lugn. Framför allt behöver man samarbete. I TPS match mot JYP verkade TPS enbart bestå av långsamma individer som inte hade gemensam plan och vilja. TPS saknade samarbete, vilket JYP i sin tur bemästrade på ett ypperligt sätt. Då går det som det gick: Matchen slutade i Jyväksylälagets vinst med 5 mot Åbolagets 1.

Diskutera mera och på ett bättre sätt. 😉